02 mars 2006

NAZISTEN SOM FABULERADE--OCH BLEV TRODD

I början av andra världskriget kom det i Paris ut en bok som väckte den största uppmärksamhet. Den översattes i jätteupplagor till många språk och på svenska fick den titeln ”Samtal med Hitler”. Författaren Hermann Rauschning var landsflyktig efter att i början av 30-talet ha varit en av de ledande nazisterna i Danzig. Han uppgav i sin bok att han 1934 hade genomskådat Hitlers och nazismens brottsliga karaktär och därför valt att gå i landsflykt.

Han framstod i sin bok som en av Hitlers verkliga förtrogna Han påstod att han massor av gånger hade suttit tillsammans med Hitler och hört honom lägga ut texten. Så boken blev en sensation och ett fynd för den allierade krigspropagandan, medan kriget och dess lidelser förhindrade en källkritisk prövning.

Rauschning vittnade om hur han hört Goebbels skryta med att ingenting skulle vara lättare än att i Nordamerika framkalla en blodig revolution och hur Hitler hade fantiserat om vad som skulle hända när Mexico var tyskt. Rauschnings kapitelrubrik i detta ämne var ”Mexico – nytt tyskt land”.

Den avhoppade nazisten uppgav också att han hört Göring, Himmler, Frick och andra nazipotentater diskutera riksdagshusbranden i Berlin 1933. Göring skulle då ha berättat att det var hans killar som genom en underjordisk gång tagit sig in i riksdagshuset och tänt på och dessutom beklagat att inte ”hela kåken” hade brunnit upp.

Det allra mest spektakulära i Rauschnings bok är hans berättelser om Hitler som en darrande fegis och en rasande galning. Hitler skulle på nätterna ha fått så våldsamma ångestanfall, att hans säng vibrerade, medan han förtvivlat ropade på sina livvakter. Rauschning uppger också:

"Jag har hört Hitler rasa och skälla. Han bar sig åt som en ouppfostrad pojke. Han gormade med gälla och högljudda läten, stampade med foten i golvet, slog med knytnävarna på bord och väggar. Med fradga runt munnen och i hejdlöst vredesmod flåsade och stammade han något som: 'Jag vill inte! Försvinn allihopa! Förrädare!' Det var oroväckande att se honom. Håret tillrufsat över ansiktet, stirriga ögon. Ansiktet förvridet och illrött..."

Ja, Rauschning vet också att berätta hur Hitler svettdrypande, vacklande och flåsande tyckte sig se djävulen och därvid vrålat: ”Där, där i hörnet, vem står där!”

Den här boken ”Samtal med Hitler” skulle användas som primärkälla av många respekterade historiker, såsom Joachim Fest, Theodor Schieder och Golo Mann. Och Alan Bullocks till flera språk översatta ”Hitler, a Study in Tyranny” hade Rauschning som sin källa på elva ställen. Den boken lät jag mina vuxengymnasister studera. En annan för undervisning om nazismens militarism och rasism ännu mer användbar bok var ”Nazismen i dokument”, sammanställd av Stig Jonasson.

Just Stig Jonasson skulle punktera mångas tilltro till Rauschning genom en artikel i Dagens Nyheter (1993-05-22) med den betecknande rubriken ”Rauschning ljuger stjäl och fantiserar”. Ja, Jonasson menar att Rauschning ”ljuger som en häst travar” och att hans bok består av ”finurliga hopkok och fria fantasier”.

För det första stämmer inte Rauschnings uppgifter om sin antinazistiska omvändelse. Han intygade i det längsta sin lojalitet med den nazistiska ledningen i Berlin och framhöll ivrigt sin villighet att fortsätta som senatspresident i Danzig. Det var när han blev utmanövrerad av en lokal nazistrival och inte fick stöd av Berlin som han hoppade av. Politiskt var han nu den försmådde med behov av att ge igen.

Han uppgav i sin bok att han över hundra gånger hade samtalat med Hitler. Sanningen är att det var fyra gånger och då aldrig mellan fyra ögon. I sin skildring av riksdagshusbranden plagierar han den brittiske journalisten Sefton Delmer. Numera anser historikerna, att både nazister och kommunister hade fel när de ömsesidigt anklagade varandra för branden. Ensam gärningsman var den unge holländaren Marinus van der Lubbe.

Flera källkritiska historiker har funnit det märkligt att en så pass obetydlig partikoryfé som Rauschning ständigt tycks ha varit mitt ibland de ledande i Berlin. Så har hans uppgifter om Hitlers fantasifulla världserövrarplaner punkterats av historikern Klaus Volland. Andra har påpekat att inslag i boken kan ha tillkommit genom journalisten Emery Reeves (alias Imre Rosenbaum), som hjälpte Rauschning att få boken publicerad.

På flera ställen har Rauschning plagierat andra författare. De dramatiska scenerna när Hitler påstås ha uppfört sig som rasande galning och trott sig se djävulen är till exempel delvis hämtade från en novell av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893).

Den som främst har äran att ha avslöjat att ”Samtal med Hitler” innehåller mängder av förfalskningar är inte någon framstående historieprofessor, utan den schweiziske historieläraren Wolfgang Hänel, som efter flera års undersökningar i mitten 1980-talet kunde avfärda Rauschnings bestseller som värdelös som historisk källa –utom möjligen vid studiet av krigspropaganda.

Och som professor Jarl Torbacke påpekat: "Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs. En gång i blomning sprider de sig för himlens alla vindar". Nästan ett halvsekel kunde Rauschning därför gälla som sanningsvittne.