08 mars 2006

KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI

(I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde film- regissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna).

Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".

Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.

Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"

För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.

EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.

Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.

Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar

Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.

Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.

BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.

Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.

Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.

RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.

Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.

Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.

Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.

TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.

Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.

Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:

-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.

Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog

"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".

I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.

Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.

Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.

KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.

I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.

Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.

POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.

Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".

RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"

1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.

MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.

Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)











































1 Comments:

At onsdag, 19 november, 2008, Anonymous Kenneth Sundman said...

Tack för en bra artikel om Massakern i Katyn 1940. Jag har precis sett filmen och var tvungen att söka på nätet om denna fasansfulla händelse. Jah har läst mycket om 2:a världskriget men inte om detta. Jag är bestört av att Ryssland än idag inte bekänner färg och tar på sig detta som ett folkmord det är. Jag blev väldigt rörd och kunde inte kunna hålla tårarna borta. Jag känner för Polska folket och dom anhöriga till offren.

MVH Kenneth Sundman, Stockholm
2008-11-19

 

Skicka en kommentar

<< Home