JAN MYRDAL OCH ANDRA VÄSTLIGA DISSIDENTER

Det är några tusen av alla möjliga sorter som hörts på 91,4 MHz. En av dem jag intervjuade för många år sen var Torbjörn Björkman. Han är arkitekt och före detta Tyresöbo, en sympatisk och kunnig man. Men han är redaktör på KPML(r):s tidning Proletären. Till yttermera visso förekom jag själv på en helsida i Proletären i en helt schysst intervju. Det gällde de sovjetiska ubåtar, som påstods vimla i våra vatten. Jag hade samma uppfattning om den svenska ubåtshysterin som tidningen – fast från andra utgångspunkter..

För alla ängsligt mittfåriga var ju detta svåra felsteg, frestande för Mariebergs alla Joe McCarthys att skriva skit om. Men jag klarade mig veterligt den gången. Sämre gick det för Karin Wegestål, riksdagsledamot (s), när hon för några år sen framträdde hos KPML(r) i Göteborg på ett möte om Nato-anfallet på Jugoslavien. Då hängdes hon ut i Sydsvenskan, inte för vad hon sa utan för sitt samröre, det som på nysvenska heter guilt by association. Och Alf Svensson framträdde som en riktig högerkristen genom att kräva att Göran Persson skulle ta Wegestål i örat. Det underlät Persson att göra.

KATTEN VET MER ÄN RÅTTAN
KPML(r) förekommer i en lång artikel av Jan Myrdal, publicerad av Aftonbladet i söndags (2004-08-22). Han värnar yttrandefriheten, talar om goda avsikter med livsfarliga konsekvenser och han varnar för att "råttan vet mycket men katten mer":

"KPML(r) har krävt förbud mot nazism och nazistiska partier. Det anses vara militant antifascism. Men då spinner katten för dagen efter det att ett sådant förbud bleve gällande lag skulle Göteborgspolisen besätta KPML(r):s partilokal, Proletären stängas och åklagare inleda förundersökning mot KPML(r):s ledning. Ty KPML(r) är marxist-leninistisk och förespråkar alltså proletariatets diktatur. Katten är slug nog att låta råttan gillra sin egen fälla"

Jan Myrdal är ofta beundransvärd i sin klarsyn och med sitt mod, även om han ibland också gör bort sig. Det skedde just i fråga om de förmenta ubåtarna i svenska vatten. Där gick han inte motvinds utan surfade på svallet efter mediernas sensationella skrönor.

I Aftonbladet ger Myrdal nu en av sina tänkvärda motbilder. Det är apropå att man kan bli straffad för att i tal och skrift "kränka" en folkgrupp, människor med en särskild sexuell läggning och andra:

"Föreställningen om att kollektiv kränks är politiskt korrekt men orimlig. Den förnuftstroende folkminoritet jag tillhör utsätts för dagliga och stundliga förnuftskränkningar i alla media. (Allt från astrologispalter och vidskepelsefilmer i tv till politiska lögner.) Men jag ser det inte som en vettig åtgärd att stämma såväl alla tidningar som radio- och tv-kanaler och kräva exemplariska fängelsestraff för den överväldigande majoriteten av landets journalister. Men skulle då vårt förnuft vara mindre värt än någons hudfärg eller tro?"

FÖRFÖLJELSEN AV FAURISSON
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Och han anser nu att den franske historierevisionisten, professor Robert Faurisson, borde få bli publicerad. 1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra alla rättrogna. Då skrev Myrdal (SvD 81-03-05):

"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"

På den tiden var jag tillräckligt indoktrinerad av segrarnas ensidiga och ibland lögnaktiga skildring av andra världskriget för att bry mig om Myrdals synpunkter. Sen dess har jag läst på. Och det har varit en pinsam och delvis chockartad upplevelse.

Jag trodde att jag var kritisk och inte utan vidare svalde Hollywoods och andra västliga mediers skildringar om de läskiga förlorarna. Men för tusentals inte ont anande tonåringar lärde jag som historielärare i över trettio år ut, att tyskarna gjorde tvål på sina mördade offer, ja att de till och med förfärdigade lampskärmar av deras hud. Jag trodde på segrarnas domstol i Nürnberg 1945-46 som fastslog att det fanns gaskamrar för industriellt massmördande i Dachau och Buchenwald och andra koncentrationsläger i egentliga Tyskland. Och jag lärde ut att nazisterna satte eld på riksdagshuset i Berlin 1933 och att de mördade många tusen polacker i Katyn.

Allt detta var lögn. Samma lögner har mina kollegor spritt till miljoner elever världen över. Men vi blir aldrig förebrådda för dessa grova historieförfalskningar -- för all del framförda i god tro och i berömvärt antinazistiskt nit. De är ju så politiskt korrekta. Det är när vi vågar erkänna att vi haft fel som vi egendomligt nog råkar illa ut.

Det räcker med att kräva normala mänskliga rättigheter för de förkättrade historierevisionisterna för att bli fördömd. Myrdal nämner en närmast roande episod från en föreläsning han höll hos L'Union des Ecrivains, det franska författarförbundet på vänsterkanten. När han på tal om Faurissonaffären påpekade att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes det med stampanden och visslingar:

"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"

Sedan 1981 har professor Faurisson drabbats av mycket värre saker än de Myrdal beskrev då. Gång på gång har han åtalats för skriverier och åsikter, sådana åtal som Amnesty och Pen-klubbarna normalt brukar brännmärka men i det här fallet har tigit om. Men värre är att Faurisson, född 1929, flera gånger blivit överfallen och misshandlad av huliganer, vilka skyddats både från kritik och rättsliga påföljder. Alltså har aldrig fotot på Faurissons blodiga och sönderslagna ansikte visats av svenska medier. Här är det ju inte fråga om en sovjetisk, kinesisk eller muslimsk dissident utan –ve och fasa!-- en västerländsk.

MOTSTÅNDSMANNEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Hans franska föregångare var Paul Rassinier (1906-1967). När denne någon gång omnämns i svenska medier blir det i form av fördömanden. Jag minns en artikel i Expressen där en etnocentriker smädade Rassinier som "sjukligt antisemitisk". För säkerhets skull förteg skribenten vem Rassinier egentligen var. Han var socialist och pacifist. Och ännu mera pinsamt för hans många vedersakare är att han tidigt tillhörde den franska motståndsrörelsen under kriget, alltså dem som bland annat smugglade judar från Frankrike till Schweiz. Till yttermera visso infångades han av Gestapo och hade ett nitton månaders helvete i koncentrationslägren Buchenwald och Dora.

Invalidiserad och på bår återkom han till Frankrike och firades som hjälte och mottog ärebetygelser. Men när han sedan läste vad andra överlevande skrev om lägertiden reagerade han mot att många överdrev och hittade på för att göra skildringarna mera spektakulära. Hans andra bok, som kom 1950, hette därför "Le Mensonge d'Ulysse" [Odysseus' lögn]. Han anspelade på att Odysseus efter hemkomsten från trojanska kriget berättade mycket fantasifullt. Nu blev Rassinier en utstött, en varg i veum. Man förlät honom inte att han vågade yttra obehagliga sanningar. Flera andra hade till exempel kryddat sina framställningar med hemska skildringar av hur människor massmördades i Buchenwalds gaskammare. Rassinier, som hade smärtsamma erfarenheter av detta läger, höll inte käft utan påpekade att det ju inte fanns någon gaskammare för massavlivning av människor i Buchenwald. I dag ger historikerna honom rätt.

I flera europeiska länder finns det lagar som gör det kriminellt att ifrågasätta den intill hjärntvätt inhamrade bilden av andra världskriget. I Tyskland, Frankrike med flera länder döms folk till fängelse för detta "brott". Även i Sverige har beskäftiga riksdagsledamöter från olika partier motionerat om liknande lagar. Jag kan bara hoppas att lagarna då inte blir retroaktiva –som till exempel i Nürnberg 1945-46—för då blir jag för andra gången en politisk fånge. Som vapenvägrande sergeant har jag redan suttit i fängelse.

Jag har lätt att identifiera mig med Rassinier, historikern, socialisten, och pacifisten. Men jag undrar om jag hade haft hans mod att bekämpa nazistiska ockupanter, vilket höll på att kosta hans liv, eller att vara en så motvinds sanningssägare efter kriget, vilket helt spolierade hans tidigare så goda rykte.

Jan Myrdal ger oss en varnande tankeställare:

"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 991) 2004-08-29

JAG BÖRJAR GILLA JAN MYRDAL
HUR VAR DET MED PEARL HARBOR?

Jan Myrdal har ofta provocerat mig genom sina svepande fördömanden av oss fredsaktivister. Hans tro på sovjetiska ubåtar i svenska vatten har jag raljerat om i mina skriverier. I Pax nr 5-6 1991, återgivet i boken "Förbannad pacifist, (s. 75) hette det:

"Bland alla ubåtsoraklen är Jan Myrdal min favoritkalkon. Efter att ha kallat fredsrörelsen anpasslig och organiserad av ryssarna drämde han i Fib/K (nr 21/81) till med att den sovjetiska ubåten U 137 var ute för att skrämma, 'en pansrad rysk näve upp mot svenskt underliv'. Detta är så bombastiskt löjligt att jag egentligen inte borde påminna om att Myrdal själv för 40 år sen var mer anpassligt understödd och organiserad av den stalinistiska ungdomsrörelsen än vad hela Svenska Freds varit av utlandet under sina 108 år"

Ja, i min bok "Förbannad pacifist" finns Jan Myrdal i personregistret på sju olika ställen –och det var inte på något ställe fråga om panegyrik. Men hur skulle jag under alla krigiska massmord på civila de senaste decennierna kunna gilla när han till exempel skrev (Fib-K nr 5/83):

"På den fredliga vägen och på det stilla växandets väg väntar oss bara nya folkmord och nya vidrigheter"

Jag var tillräckligt kritisk för att antyda att hans fredsfobi berodde på att han var alltför "småborgerligt fixerad vid det ointressant och personligt myrdalska" (Pax 4/83). Hans morsa Alva, som han inte gillade, fick ju rentav Nobels fredspris.

DEN FÖRTALADE RASSINIER
En krönika (2004-08-29) här i Radio Tuff hade nyligen rubriken "Jan Myrdal och andra västliga dissidenter". Där citerade jag med gillande långa stycken av Myrdals skriverier. Inte minst tacksam är jag över hans modiga försvar av den franske historikern Paul Rassinier. Denne var, som Myrdal påpekar, socialist och pacifist. Han var motståndsman mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget, togs av Gestapo och fick ett helvete i Buchenwald och Dora. Hemkommen som ett fysiskt vrak hade han efter kriget det enorma modet att som sanningssägare uppträda i häftig motvind. Han avslöjade att det inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, vilket många mera spektakulära skribenter hade ökat sina upplagor med och som segrarnas Nürnbergdomstol lögnaktigt hade fastslagit.

När Rassinier någon enstaka gång nämns i svenska medier är det med speglosor. I Expressen kallades han för "rabiat antisemitisk". Det var Jackie Jakubowski som drämde till med det och i sämsta demagogiska stil underlät att nämna att Rassinier varit antinazistisk motståndsman som räddat judar över till Schweiz och därför drabbades av nitton månader i nazistiska koncentrationsläger.

VARFÖR HÄNDE PEARL HARBOR?
I den Ordfront Magasin (10/2004) som kom i veckan skriver Myrdal om amerikanen Gore Vidal, aktuell för sin kontroversiella bok "Evigt krig för evigt fred". Myrdal kallar den "en lysande uppgörelse med Washingtons blodiga ljug" och han påpekar hur amerikanska tidningar vägrade att recensera boken och att fem TV-stationer strök Vidal som medarbetare.

Det jag fäste mig vid var hänvisningen till två historiker, Charles Austin Beard (1874-1948) och Harry Elmer Barnes (1889-1968). De var sin tids ledande amerikanska historiker, menar Myrdal, och de var revisionistiska. De stack hål på den självgoda bilden att USA rättfärdigt och oegennyttigt hade räddat världen i två världskrig.

Till och med Gores boktitel "Evigt krig för evig fred" verkar vara plagiat från Harry Elmer Barnes kanske mest kända bok "Perpetual War for Perpetual Peace". På tal om etablissemangets ensidiga bild av andra världskriget skriver Myrdal:

"Roosevelt fixade mot folkmajoritetens vilja in Förena Staterna i andra världskriget med hjälp av det anfall mot Pearl Harbor, som inte var någon överraskning för honom eller Churchill"

Jag skulle vilja veta mera om detta. För länge sen hörde jag en historielektor vid Stockholms universitet, som till min förvåning påstod att amerikanerna hade samlat alla sina gamla örlogsfartyg i Pearl Harbor, närmast som ett lockbete för japanerna, medan hangarfartyg och andra moderna båtar i god tid hade förflyttats därifrån.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2004-09-26

KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI

(I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde film- regissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna).

Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".

Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.

Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"

För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.

EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.

Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.

Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar

Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.

Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.

BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.

Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.

Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.

RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.

Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.

Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.

Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.

TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.

Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.

Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:

-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.

Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog

"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".

I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.

Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.

Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.

KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.

I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.

Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.

POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.

Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".

RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"

1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.

MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.

Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)

NAZISTEN SOM FABULERADE--OCH BLEV TRODD

I början av andra världskriget kom det i Paris ut en bok som väckte den största uppmärksamhet. Den översattes i jätteupplagor till många språk och på svenska fick den titeln ”Samtal med Hitler”. Författaren Hermann Rauschning var landsflyktig efter att i början av 30-talet ha varit en av de ledande nazisterna i Danzig. Han uppgav i sin bok att han 1934 hade genomskådat Hitlers och nazismens brottsliga karaktär och därför valt att gå i landsflykt.

Han framstod i sin bok som en av Hitlers verkliga förtrogna Han påstod att han massor av gånger hade suttit tillsammans med Hitler och hört honom lägga ut texten. Så boken blev en sensation och ett fynd för den allierade krigspropagandan, medan kriget och dess lidelser förhindrade en källkritisk prövning.

Rauschning vittnade om hur han hört Goebbels skryta med att ingenting skulle vara lättare än att i Nordamerika framkalla en blodig revolution och hur Hitler hade fantiserat om vad som skulle hända när Mexico var tyskt. Rauschnings kapitelrubrik i detta ämne var ”Mexico – nytt tyskt land”.

Den avhoppade nazisten uppgav också att han hört Göring, Himmler, Frick och andra nazipotentater diskutera riksdagshusbranden i Berlin 1933. Göring skulle då ha berättat att det var hans killar som genom en underjordisk gång tagit sig in i riksdagshuset och tänt på och dessutom beklagat att inte ”hela kåken” hade brunnit upp.

Det allra mest spektakulära i Rauschnings bok är hans berättelser om Hitler som en darrande fegis och en rasande galning. Hitler skulle på nätterna ha fått så våldsamma ångestanfall, att hans säng vibrerade, medan han förtvivlat ropade på sina livvakter. Rauschning uppger också:

"Jag har hört Hitler rasa och skälla. Han bar sig åt som en ouppfostrad pojke. Han gormade med gälla och högljudda läten, stampade med foten i golvet, slog med knytnävarna på bord och väggar. Med fradga runt munnen och i hejdlöst vredesmod flåsade och stammade han något som: 'Jag vill inte! Försvinn allihopa! Förrädare!' Det var oroväckande att se honom. Håret tillrufsat över ansiktet, stirriga ögon. Ansiktet förvridet och illrött..."

Ja, Rauschning vet också att berätta hur Hitler svettdrypande, vacklande och flåsande tyckte sig se djävulen och därvid vrålat: ”Där, där i hörnet, vem står där!”

Den här boken ”Samtal med Hitler” skulle användas som primärkälla av många respekterade historiker, såsom Joachim Fest, Theodor Schieder och Golo Mann. Och Alan Bullocks till flera språk översatta ”Hitler, a Study in Tyranny” hade Rauschning som sin källa på elva ställen. Den boken lät jag mina vuxengymnasister studera. En annan för undervisning om nazismens militarism och rasism ännu mer användbar bok var ”Nazismen i dokument”, sammanställd av Stig Jonasson.

Just Stig Jonasson skulle punktera mångas tilltro till Rauschning genom en artikel i Dagens Nyheter (1993-05-22) med den betecknande rubriken ”Rauschning ljuger stjäl och fantiserar”. Ja, Jonasson menar att Rauschning ”ljuger som en häst travar” och att hans bok består av ”finurliga hopkok och fria fantasier”.

För det första stämmer inte Rauschnings uppgifter om sin antinazistiska omvändelse. Han intygade i det längsta sin lojalitet med den nazistiska ledningen i Berlin och framhöll ivrigt sin villighet att fortsätta som senatspresident i Danzig. Det var när han blev utmanövrerad av en lokal nazistrival och inte fick stöd av Berlin som han hoppade av. Politiskt var han nu den försmådde med behov av att ge igen.

Han uppgav i sin bok att han över hundra gånger hade samtalat med Hitler. Sanningen är att det var fyra gånger och då aldrig mellan fyra ögon. I sin skildring av riksdagshusbranden plagierar han den brittiske journalisten Sefton Delmer. Numera anser historikerna, att både nazister och kommunister hade fel när de ömsesidigt anklagade varandra för branden. Ensam gärningsman var den unge holländaren Marinus van der Lubbe.

Flera källkritiska historiker har funnit det märkligt att en så pass obetydlig partikoryfé som Rauschning ständigt tycks ha varit mitt ibland de ledande i Berlin. Så har hans uppgifter om Hitlers fantasifulla världserövrarplaner punkterats av historikern Klaus Volland. Andra har påpekat att inslag i boken kan ha tillkommit genom journalisten Emery Reeves (alias Imre Rosenbaum), som hjälpte Rauschning att få boken publicerad.

På flera ställen har Rauschning plagierat andra författare. De dramatiska scenerna när Hitler påstås ha uppfört sig som rasande galning och trott sig se djävulen är till exempel delvis hämtade från en novell av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893).

Den som främst har äran att ha avslöjat att ”Samtal med Hitler” innehåller mängder av förfalskningar är inte någon framstående historieprofessor, utan den schweiziske historieläraren Wolfgang Hänel, som efter flera års undersökningar i mitten 1980-talet kunde avfärda Rauschnings bestseller som värdelös som historisk källa –utom möjligen vid studiet av krigspropaganda.

Och som professor Jarl Torbacke påpekat: "Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs. En gång i blomning sprider de sig för himlens alla vindar". Nästan ett halvsekel kunde Rauschning därför gälla som sanningsvittne.