SEGRARNAS BOMBER OCH KRIGSFÅNGAR

I tisdags (8/11 -05) fanns i den ansedda brittiska tidningen The Independent en artikel av Peter Popham. Den handlade om USA:s kemiska krigföring i Irak. För ett år sen använde amerikanerna bland annat vit fosfor, när de bombade sönder staden Fallujah. Det är lite ironiskt efter alla anklagelser mot Saddam Hussein för att ha använt gas mot människorna i Halabja under Irak-Irankriget. Men kanske vill man följa traditionerna från 1920-talet, då britterna fällde gasbomber mot irakiska byar. Det var då ”världens störste statsman” under 1900-talet, Winston Churchill, tyckte att man borde använda giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.

Vit fosfor fräter upp huden, som ibland blir läderliknande. Amerikanerna försvarar sig på två sätt: Dels är vit fosfor inte olagligt påstår de, dels har det använts mycket lite och då för att lysa upp fiendeställningar. Men nu har italienska TV-kanalen RAI i veckan visat bilder på människor med förfärliga skador (www.rainews24.it ). Biologen Mohamad Tareq säger i filmen: "Ett regn av eld föll över staden, människor som träffades av denna mångfärgade substans började brinna. Vi fann människor döda med konstiga sår. Kropparna brann men inte kläderna.” ”Krig är ingen tebjudning”, sa en kinesisk statsman, numera ganska stendöd. Men han visste en del om krigisk verklighet och hette Mao. I dokusåpornas och hjältefilmernas väst tror vi att angloamerikaner alltid krigar på ett renhårigt sätt, för det har vi ju lärt oss av tusentals amerikanska och brittiska filmer och TV-serier. Många chockades därför när reportagen från Guantanamo och Abu Ghraib visade otäcka grymheter mot värnlösa fångar. Och nyligen lärde vi oss att fångar rentav tycks ha placerats i Asien och Östeuropa för att berövas de rättigheter de trots allt har i väst.

Aldous Huxley skrev: “Propagandans största triumf är att vidmakthålla tystnaden om sanningen”. Det är till exempel synd att så få bland våra unga vet något om Vietnamkriget – mer än att Rambo var amerikansk hjälte där.

Ännu mer kompakt är tystnaden om segrarnas förbrytelser under och efter andra världskriget. Det hänsynslösa bombkriget, som dödade miljoner tyska och japanska civila är lika lite uppmärksammat som behandlingen av fångar. Det påstås att över 1,5 miljoner tyska krigsfångar dog i lägren. Liksom andra siffror på offer i kriget är det sannolikt i överkant. De flesta av dem skall ha dött i sovjetisk fångenskap.

Sant är att de sista av de överlevande tyska krigsfångarna i Sovjet frisläpptes först i mitten av 1950-talet men dödstalen i Sovjet motsägs av den kanadensiske journalisten och historikern James Baques’ bok Other Losses (på tyska: Der geplante Tod). Han menar att dödligheten i amerikanska och franska fångläger var mycket högre än vad som uppgivits. Som vanligt blir sifferuppgifterna svårkollade, men i varje fall var förhållandena i lägren efter Rhen helt förfärliga och de franska lägren ännu värre. Tyska krigsfångar dog som flugor efter kriget.

Det finns många skildringar av grymheter mot förlorarna. Åtminstone i ett fall finns det också en amerikansk undersökning som bekräftar detta. Den utfördes av en kommission som leddes av två framstående domare, Edward van Roden från Pennsylvania och Gordon Simpson från Texas. De avslöjade omfattande tortyr och övergrepp mot tyska fångar som anklagades för krigsförbrytelser. De isolerades i veckor, utsattes för misshandel i form av utslagna tänder, krossade käkar och på ett hundratal sparkades testiklarna sönder. Till den psykiska terrorn hörde skenavrättningar och löften om bättre behandling och strafflindring om man lögnaktigt vittnade mot kamrater.

”Segrarna skriver historien” är en ofta upprepad klyscha. Det är synd att de därvid döljer sina egna förbrytelser, för tystnaden om dessa utgör ingen spärr mot nya övergrepp.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1054) 2005-11-13