08 augusti 2004

Brittisk kritik:Hollywoods "groteska historieförfalsknin"


I Storbritannien finns en slags statlig myndighet med namnet "English Heritage" [det engelska arvet]. Dess generaldirektör Simon Thirley har nu gått till hårt angrepp mot vad han kallar "den amerikanska filmindustrins bedrägliga och förföriska behandling av historiska fakta". Han talar om en "grotesk historieförfalskning" och får medhåll av historikern Antony Beevor, som beklagar "amerikaniseringen av britternas historia" och säger på tal om filmen "Rädda menige Ryan":

-- Det går inte att göra alla hjältar i hela världen till amerikaner.

DEN ANGLOAMERIKANSKA MEDIADOMINANSEN
Nästan alla filmer också på svenska TV-kanaler är amerikanska eller engelska. Det har bland annat varit en aldrig sinande flod av filmer, böcker, artiklar, radioprogram om hur hjältemodigt och rättfärdigt britter och amerikaner kämpat i 1900-talets krig – och de har deltagit i ovanligt många. Motståndarna har i regel demoniserats. Bara ett exempel: Under de fjorton åren 1989-2002 gjorde Hollywood inte mindre än 170 filmer om Holocaust – om man får tro filmkritikern David Sterritt i den ansedda tidningen Christian Science Monitor (2002-11-22)

De egna krigsförbrytelserna är inte lika angelägna att skildra. Det är inte lönsamt för Hollywood att berätta om amerikanernas framfart i till exempel Vietnam, Laos och Kambodja. Miljonerna vietnameser som dödades verkar försumbara jämfört med de 58 000 amerikanska killar som stupade, trots allt vackert tal om alla människors lika värde.

HISTORIELÖS SJÄLVGODHET
Det innebär att de flesta amerikaner inte känner till terrorbombningarna mot civila mål i Indokina. Inte heller vet de värst mycket om den ymniga användningen av växtgifter, till exempel Agent Orange, som drabbade skogar och människor mycket värre än Saddam Husseins ökända angrepp med gas på kurder i Halabja ett decennium efter massmorden i Indokina.

Det är då inte så konstigt, att presidentkandidaten John Kerry anlände till det demokratiska partikonventet i sällskap med veteraner från Vietnamkriget. Det går hem i ett Amerika som är mycket mera flaggviftande och patriotiskt än historiemedvetet. I sitt tal spann Kerry vidare på samma tema. Han talade om behovet av ett "starkare USA" –som om världens enda supermakt inte är stark nog. Och han smickrade den amerikanska självgodheten genom att påstå att USA bara går ut i krig "när det måste". Väldigt ofta de senaste decennierna har amerikanerna då känt sig tvungna att sätta in trupper lite varstans i världen.

Brittiska historiker menar nu, att den dominerande amerikanska filmproduktionen "underminerar britternas identitet" och förvirrar deras ungdomar. Reaktionen tycks delvis bero på kränkt nationalism, att amerikanska filmer inte tillräckligt skildrar brittiskt hjältemod. Ändå vet Antony Beevor en hel del om segrarnas krigsförbrytelser under och efter andra världskriget. I sin bok "Berlin. Slutstriden 1945" (Historiska media 2003) skildrar han också otaliga tyska kvinnors och flickors hemska öden.

LIKEN I ENGLANDS GARDEROB
Hur är det då med Englands egna lik i garderoberna? Att Storbritannien bara för ett par generationer sedan härskade över en fjärdedel av världen har nästan fallit i glömska. Britterna skapade inte detta väldiga imperium med hjälp av kristendom och mänskliga rättigheter utan med militärt våld. Hur mycket vet dagens engelsmän om kolonialismens rasism och förbrytelser? Hur många känner exempelvis till att England var pionjär för 1900-talets otäcka koncentrationsläger? Det var när 22 000 barn dog i engelska läger under boerkriget i Sydafrika kring sekelskiftet 1900. Britterna var 60 år före Saddam Hussein att använda gas i Irak. Och hur många känner till att 1943 svalt 3 miljoner bengaler ihjäl under de brittiska herrarnas krig i Asien? De omfattande brittiska terrorbombningarna av civila under andra världskriget är också nedtystade.

Britterna var mindre brutala mot sina fångar efter andra världskriget än ryssar, amerikaner och fransmän. Men 2001 kom Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Meehan, som är historiker och tidigare producent på BBC skildrar den brittiska ockupationen av nordvästra Tyskland.

Tortyr, misshandel, avrättningar, grymma förhörsmetoder och våldtäkter förekom flitigt i de många brittiska lägren för tyska fångar, uppger Meehan. Och hon ger många otäcka exempel .För att mjukas upp inför förhören hölls fångarna ofta i mörka källare. Tredje graden användes, till exempel strålkastare eller hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka att "de blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt".

Men det är sant: Britterna sparkade inte sönder testiklarna på sina fångar som amerikanska förhörsledare gjorde. Och de våldtog långt färre kvinnor än ryssar och fransmän.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 988) 2004-08-08









01 augusti 2004

RASISMEN BIDROG TILL HIROSHIMA

(Från Radio Tuff)
Det vi hörde var TT-meddelandet den 6 augusti 1945. President Truman berättade triumferande om atombomben över Hiroshima. Vi hörde också hur han blåljög om att det var "en armébas på Hiroshima" som angripits. I verkligheten var det uppåt hundra tusen civila som förintades.

På fredag är det Hiroshima-dag igen. Samling på Stortorget kl 18

När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asitiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.

Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.

Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

Sagt om kärnvapen:
EVA MOBERG
I ett sommarpratarprogram för några år sen sa Eva Moberg:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

JOHN HERSHEY
Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

FOLKE HAGMAN
Författaren till boken "Media som krigshetsare", Folke Hagman, skrev för några år sen i tidningen Arbetet:

”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”

GENERAL GEORGE LEE BUTLER
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 987) 2004-08-01