25 juli 2004

ATT GE RÖST ÅT DE ALDRIG HÖRDA


Romarna var för ett par tusen år sedan väldigt vana vid att krigiskt segra och förtrycka. De hade dock någon slags självinsikt, för de myntade uttrycket "vae victis" – ve de besegrade. Vår tids segrande militarister har däremot varit framgångsrika i att tysta ned och dölja sina egna krigsförbrytelser. Genom att dominera medierna har de kunnat koncentrera skräckskildringarna på förlorarnas illdåd, verkliga eller ibland påhittade. Akademiker har –ibland mot bättre vetande—surfat på innetrenden och därmed befrämjat sina karriärer.

DEN IHJÄLGASADE ÄLSKLINGSBRODERN
I tisdags lyssnade jag på radions sommarpratare, regissören Jonas Åkerlund. Gång på gång framhöll han, hur "kreativ" han var. Han gillade reklam och i förhandsreklamen kallades han "världsstjärnornas älskling". Nästan i varje mening använde han engelska uttryck, kanske för att visa hur världsvan han var. Han hade minsann jobbat i Hollywood, fick vi veta. Varenda låt han spelade var förstås amerikansk.

Efter denna trendputtes egotripp sände P1 programmet "Samtal pågår". Där berättade den 79-årig danskan Dorrit Bok om sin älsklingsbror Palle. I decennier hade hon sagt till sina barn att tyskarna gasade ihjäl honom. Men när hon fick barnbarn berättade hon sanningen: Den älskade Palle hade samarbetat med tyskarna och hittades visserligen ihjälgasad men vid sin egen spis.

FÖRLORARNA SKAM- OCH SKULDBELÄGGS
Förlorarna demoniseras och deras medlöpare skam- och skuldbeläggs. Den korkade kollektivskulden används även för att diskriminera de helt oskyldiga. Häromveckan berättade vi i Radio Tuff om den grymma behandlingen i Norge av många av de 12 000 så kallade tyskbarnen. När Nato1999 --i strid mot folkrätten-- bombade Jugoslavien råkade också svenska barn med serbiska föräldrar illa ut. De mobbades i skolan och kom gråtande hem.

Den gången var medierna ännu mer än vanligt i händerna på den angloamerikanska opinionsbildningen. Varje dag visades bilder på kosovoalbanska flyktingars elände. Skulden lades inte på dem som inledde kriget och i över 70 dygn fällde sina bomber. Serberna utmålades som de "onda", som var skuld till människornas sedvanliga lidanden under kriget. Den ensidiga bilden har levt kvar.

I mars i år visade västerländsk TV en brinnande moské i Serbien. Det är sant, det var två moskéer som då sattes i brand av serbiska huliganer. Men samtidigt raserades 35 serb-ortodoxa kyrkor i Kosovo -- utöver de hundratals som under åren dessförinnan förstörts. Vi kände oss ganska ensamma i Radio Tuff när vi i våras med ett visst eftertryck rapporterade om detta.

VEM GER RÖST ÅT ETNISKT RENSADE SERBER?
Natoanfallet 1999, som utgav sig för att vilja hindra etnisk rensning, har resulterat i en etnisk rensning av serber. Hundratusentals har tvingats lämna Kosovo. Också under vårens övergrepp förstördes många serbers hem och ytterligare tusentals tvangs att fly till Serbien. Där finns sedan flera år också flera hundratusen flyktingar från Krajina och Bosnien.

Det märkliga är att inget av våra stora medier anser det angeläget att skildra dessa etniskt rensade flyktingar i Europas fattighus Serbien. I Radio Tuff har vi förmånen att ibland höra förra riksdagskvinnan Karin Wegeståls engagerade rapporter om forna Jugoslavien. I juni berättade Jan Hagberg om sina besök i Kosovo och Bosnien. Bland annat hade han träffat före detta serbiska krigsfångar och hört deras upprörande berättelser om misshandel och övergrepp. Ulf Smedberg och Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har också berättat om sina besök i Serbiens flyktingläger.

Vem i de stora medierna vill ge en bred skildring av dessa flyktingars tidigare öden och nuvarande situation? De är verkligen människor, vilkas röster också borde få bli hörda.
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 986) 2004-07-25
----------------------------------------------------------------------