24 september 2003

NÄR MAN GRÄVER DÄR MAN BOR


När man gräver där man bor

1. EVA

Vi gubbar ska kanske inte sitta halvnakna mellan trevåningshusen i Bollmora. Men varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen på gräsmattan. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.

För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i porten bredvid min.

Efter att ha gjort tusentals radiointervjuer med människor i Stockholms sydöstra förorter, därav hundratals med utomlandsfödda från ett 50-tal olika länder, har jag blivit nyfiken på i vilket svenskt landskap eller i vilket utland de vuxit upp.

-- Var kommer du ifrån egentligen? frågade jag alltså

-- Hinterpommern, blev svaret.

Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.

Jag intervjuade Eva. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland tusentals andra finns arkiverad på Tyresö kommunbibliotek

När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.

-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.

Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:

-- Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.

Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.

Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.

Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.

-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.

På min fråga om religion svarade Eva:

-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.

2. Anneliese

Anneliese Stawström bor också sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:

--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.

Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång koloon. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.

--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.

Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:

--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.

Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:

--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.

Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:

--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.

Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.

--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?

Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.

--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade
jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.

Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:

--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.

--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.

--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.

3. Edeltraut
Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer från Tyresögränsen. Och hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.

Hon växte också upp i tyska Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av Stalins närmaste kompisar.

Hennes hemby Gross Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.

Edeltraut har en intensitet i sitt berättande:

--Vintern 1945 fyllde jag nio år. den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor. Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min 86-åriga farfar.

--Vad var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade vad som pågick?

--Allt var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas. "Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte henne.

4. Sunhild

Sunhild Dietrich-Larsson är aktiv miljöpartist och var på 1990-talet ledamot av Tyresö kommunfullmäktige. Nu (2002) är hon ledamot av Stockholms läns landsting. Alla jag intervjuar på Tyresöradion brukar jag fråga om deras bakgrund, så hon berättade, att hemstaden var Wittenberg, välkänd för alla luteraner. Från kriget minns hon mest de fasansfulla bombangreppen. Luftminorna hade sådana tryckvågor att hon blev sned i käken. Jag frågade om hon fick någon behandling:

--Nej, en sned käke var på den tiden en bagatell. Vi bombades med fosforbomber, så de som inte brändes ihjäl fick otäcka brännskador, som krävde intensiv vård.

När ryssarna kom flydde familjen västerut. Sunhild berättade, att hennes pappa funderade på att de borde begå självmord. Ändå var det de kvinnliga medlemmarna som drabbades värst:

--Jag var elva år och en gång blev jag så desperat, att jag flydde undan soldater genom ett minfält. Jag hade tur, för jag såg blodiga lik och kroppsdelar ligga utspridda. Min mammas mod beundrar jag. Men hon blev våldtagen. Det värsta för henne var, när unga ryssar, inte äldre än hennes egen son, förgrep sig på henne.

--Blev det bättre när ni kom över Elbe till västliga ockupanter?

--Nej, inte meddetsamma, för de kvinnor som blev "mottagna" av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dar.
5. Marianne

Marianne Johnsson var i början av 70-talet en av mina många begåvade vuxenelever vid gymnasiet i Handen. I dag heter hon Stalbohm och bor i Tyresö, där hon under många år var högstadielärare i Forellskolan. I många år har hon också varit aktiv i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), bland annat genom under flera år anordna träffar för invandrarkvinnor från tredje världen:

--Den första maj 1945, när jag var åtta år, erövrades min hemstad Warnemünde utanför Rostock av Röda armén. Vi barn hörde jämt och ständigt de vuxna skräckslaget viska om "våldtäkter", så vi lekte Vergewaltigung (våldtäkt) utan att riktigt veta vad det innebar. På vinden i min morfars hus gömde sig under några veckor sex kvinnor. Så småningom tyckte en av kvinnorna, en mjölnarhustru, att det borde vara säkert att ta sig hem till sin familj. Men på gatan blev hon förföljd av soldater. Hon lyckades springa tillbaka in i min morfars hus men soldaterna kom efter henne. När de upptäckte henne på övervåningen kastade hon sig i panik ut genom fönstret. Hon bröt ena benet. Ändå släpades hon in i porten och våldtogs. "Hon blev konstig", sa grannarna. Flera år senare begick hon självmord.

Marianne berättade för mig att hon som liten flicka under kriget hade evakuerats till en by i närheten av den nuvarande motorvägen Rostock-Berlin. Den heter Linstow. När hon efter Berlinmurens fall återbesökte byn, hörde hon berättas om kyrkoherdefruns öde. Hon hade i kyrkan överfallits av ett gäng soldater, som våldtog henne vid altaret i närvaro av hennes tre små barn. I sin förtvivlan band hon sedan fast barnen vid sig och gick ner i sjön och dränkte sig och dem. På hennes grav fanns under DDR-tiden inget minnesmärke. "Men det låg nu efter murens fall en massa blommor på graven där på kyrkogården", berättade Marianne.

Jag tyckte, att berättelsen verkade alltför grym och otrolig. 1998 under en reportageresa i Mecklenburg-Vorpommern lyckades jag hitta byn Linstow. Jag intervjuade några bybor. De bekräftade Mariannes berättelse. På kyrkogården hade man nu rest en gravsten. Texten löd:

EDITH v. DOBBELER,
Geb. Klockmann
23.3.1915--3.5.1945
mit ihren drei Söhnen
Dieter, Klaus, Hartmut

(Edith von Dobbeler, född Klockmann, 23.3.1915--3.5.1945, med sina tre söner Dieter, Klaus, Hartmut)

Det visar att kyrkoherdens 30-åriga hustru med sina tre barn dött samtidigt, den 3 maj 1945, alltså tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet.

Jag har ett foto av gravstenen på väggen ovanför min dator för att åtminstone påminnas om fyra av andra världskrigets 40-50 miljoner offer.

6. Erika
Erika Alpsten har varit chef för Folktandvården i Farsta. Hon berättade vid intervjun på Tyresöradion, att hon växte upp i Sassnitz, välkänt för svenska färjeresenärer från Trelleborg:

--Jag var i tioårsåldern just efter kriget. Jag brukade besöka en jämnårig flicka. En gång när jag var hos henne trängde två ryska soldater in. De hotade att skjuta oss barn och våldtog så mamman. Hon blev aldrig människa mer utan tillbringade resten av sitt liv som mentalsjuk.

En gång under intervjun tårades hennes ögon:

--Jag var i Östberlin i mitten av 50-talet, när de sista tyska soldaterna, tio år efter kriget, återvände från fångenskap i Sibirien. Jag kommer aldrig att glömma dessa utmärglade gestalter med läderansikten och tomma ögon. Det var oerhört hemskt.

7. Elisabeth

Elisabeth Gustafsson har jag spelat tennis med i Trollbäckens tennisklubb. Hon växte upp Sudetområdet, nuvarande Tjeckien, och tillhörde en av de hundratusentals etniskt rensade tyskarna:

--Min faster hade fyra söner. Tre av dem dödades i kriget. Bara den yngste, en 16-åring, överlevde. Men en kväll 1946 skulle han mata sin hund. Då blev han skjuten av tjecker. Min faster tog det så hårt att hon blev mentalsjuk

8. Erika

Också Erika Husberg är född i Sudetområdet. I decennier har hon varit en de mest aktiva i den lokala rörelsen för fred och internationell solidaritet. Sedan länge är hon ledamot av Tyresö Ulands- och Fredsförenings styrelse.

Erika var sex år när familjen fördrevs från Sudetområdet i augusti 1946. (Detaljerna har jag tyvärr glömt, då det var sex år sedan jag intervjuade henne)

9. HELGA

Helga Boge bor i Bollmora, inte långt från min bostad. Hon har aldrig riktigt kommit över sina barndomsupplevelser i Hamburg. Hon var sju år när stora delar av staden under tre nätter sommaren 1943 blev ett inferno med rasande eldstormar och smältande asfalt:

--På grund av hettan och bristen på luft måste vi fly upp från källaren, där vi tagit skydd. Min far ställde mig på gatan och sen försvann han ner i källaren. Jag kände mig helt övergiven. Först senare förstod jag, att han måste hämta upp andra barn. Bland det värsta var också att se en elvaårig kamrat ligga sönderbränd i den smälta asfalten.

10. Lothar

Bland oss tennisveteraner i Trollbäckens tennisklubb var Lothar Hennig gentlemannen. Han var "diplomingenjör", kom alltid i en gammal Mercedes och bar mörk överrock. Inte långt före hans död lyckades jag intervjua honom.

Lothar förhördes i veckor av KGBs föregångare, NKVD, ibland med kniv mot strupen och med råttor i den ständigt upplysta cellen. Han hamnade slutligen i ett fångläger i Estland:

--Varje dag dog tjogtals tyska medfångar. Att jag klarade mig berodde på att jag lyckades fly

Men Lothar tillade:

--Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre än vi

11. CARL

Carl Sjöbrand (tidigare: Jacobowsky), född 1941, har under många år varit en uppskattad skolprofil i Tyresö. Han kan mera om problembarn än de flesta. Att han själv blivit en så samhällsnyttig människa är överraskande. Viktiga delar av hans barndom präglades ingalunda av ömhet och omtanke. 1944-1948 var han på barnhem i Österrike. För dagens värderingar och åsikter om barnavård var tillvaron där hårresande. Stenhård disciplin och grymma bestraffningar var typiska. Och dessa småbarn skrämdes på detta katolska hem med djävulen. Ja personalen klädde till och med ut sig till djävlar, både ibland på nätterna och rentav på julafton.

--För att inte djävulen skulle ta mig på nätterna låg jag ibland under madrassen. Men egentligen var jag inte olycklig. Om jag inte misskötte mig fick jag ju i alla fall mat. Jag visste vilka regler som gällde. Höll man sig bara dem klarade man sig. Problemen började faktiskt, när jag som nioåring kom till Sverige.

Att Carl som treåring hamnade på barnhem i Österrike berodde på en grym händelse i hans hemland Jugoslavien. Hans mor tillhörde den halva miljon tyskar, vilkas förfäder bott i området sedan 1700-talet. Fadern var serb. Carl och hans lillasyster Gertie vistades på ett tyskt daghem i Belgrad. En dag 1944 anfölls daghemmet av partisaner. Barn och fröknar mördades, varefter daghemmet brändes ned.

--Min mamma hade blivit varnad för att ha oss på daghemmet den dagen, kanske tack vare att hon hade vårdat en sårad partisan. Min syster och jag skickades alltså till Österrike. Mamma tog sig sedan på krångliga vägar till Tyskland. Vid ett tillfälle när hennes tåg, full med flyende kvinnor och barn, stod vid perrongen, gick brittiska soldater lös på passagerna. Våldtäkter och mord följde. Efteråt såg det ut som ett slagfält, berättade mamma.

Som åttaåring kom Carl med Rädda barnen till Sverige, där han adopterades. Först flera år senare lyckades hans biologiska mor att spåra upp honom.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KOMMENTAR:

Det är typiskt för de här intervjuerna med tyska överlevande, offer för andra världskrigets elände, att de trots allt kan uttrycka medmänsklighet. Edeltraut berättade också om den gamle vitryssen som plåstrade om en misshandlad och våldtagen flicka. Och hon talade med värme om Alexandr Solsjenytsyn.

Anneliese minns med tacksamhet inte bara snälla litauer och hjälpsamma tyska kvinnor utan också några medlidsamma gamla ryssar.

När Lothar berättade om svält, sjukdomar och död bland tyska krigsfångar i Estland tillade han:
--Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre.

Fast Eva sammanfattar:

--Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss heller.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Margarete Kischel träffade jag sommaren 1998 i Schwerin, huvudstad i Vorpommern-Mecklenburg. Hon är aktiv i Bund der Vertriebenen, den organisation som försöker tillvarata de miljoner tyskars intressen, som fördrevs vid och efter krigsslutet från områden där deras förfäder bott i sekler. Det var den största --och kanske grymmaste-- av etniska rensningar i Europas historia.

Jag bad henne skriva ned sina erfarenheter och så småningom fick jag ett brev, daterat den 11.11.1998. Nedanstående, som lästes upp i Radio Tuff den 22.11.98, är en översättning ur detta brev:

"Min hemby är Seubersdorf i Königsbergsområdet i Ostpreussen. Den 21 januari 1945 kom flyktordern för den 22 januari. Alla män som tillhörde landsstormen, alltså alla äldre, som inte längre var soldater, måste stanna hemma, för de skulle hjälpa till att försvara hembygden. Men för kvinnor och barn var det ingen idé längre att fly, ty ryssarna var redan i närheten. Alltså stannade nästan alla hemma och fronten rullade fram över oss.

Segrarna firade sin seger mycket grundligt. För att de frossade i mat och dryck hade alla förståelse, men de många våldtäkterna var outhärdliga. När kvinnorna inte ställde upp sköts det hänsynslöst.

Då vår bondgård låg lite avsides från bygatan, kom många kvinnor och flickor dit och där utspelade sig många olidliga situationer. Min far beslöt sig att gå till en längre bort belägen gård för att kvinnorna där skulle få det lugnare. På ditvägen var det tjockt snöfall men på hemvägen var det klar vinterhimmel. Just i närheten fanns en rysk radiogrupp, som nu såg min far på väg hem. De kom genast och krävde att han skulle förhöras av en officer. De tog honom med sig, jämförde fotspåren i snön och förde honom till officeren.

Eftersom vi var bevakade av ryska soldater, fick vi inte lämna huset. När soldaterna lämnade oss gick min mor och vi tre barn ut på gården och såg precis hur tre personer gick ute på fältet. Plötsligt hördes ett skott och sedan var det bara två personer som kom tillbaka.

Vi blev genast övertygade om att den skjutne var min far. Vi försökte flera gånger ta oss till platsen men det blev vi av de ryska soldaterna strängt förbjudna att göra. Därför kunde vi inte förrän efter tre veckor hämta hem min fars lik. Vi förbjöds också att gräva en grav åt honom och därför fann min far sin sista vila i en uppskottat skyttegrav på sin egen bondgård. Detta skedde den 29 januari 1945.

Till minne av Hitlers födelsedag den 20 april 1945 startade ryssarna en människojakt. Oändligt långa rader av sovjetiska soldater sökte efter män, kvinnor och ungdomar, som sedan deporterades. Fast man måste väl tillägga: efter de ännu närvarande ungdomarna, för de flesta unga hade redan förts bort. Men några lyckades överleva gömda och de som ännu var kvar tvingades nu av ryssarna att driva ihop boskapen och föda den, tills den transporterades iväg till Ryssland.

Med i detta var också min sextonårige bror, som på den nämnda dagen deporterades. Vi har sen dess utnyttjat alla möjligheter att genom eftersökningstjänsten och Röda korset finna honom men spåret förde bara till lägret i Georgenburg i Ostpreussen. Inget av all post från oss till honom kom tillbaka men besvarades inte heller. Därför har min brors öde tills i dag förblivit ouppklarat.

Dessa minnesvärda dagar innebar också slutet för min älskade morbror. Han hade den 21 till den 22 januari 1945 kommit hem på en kort permission och skulle sen tillbaka till fronten som soldat. Men återfärden till hans enhet omöjliggjordes genom att inga tåg gick längre. Därför hade han inget annat att göra än att bränna upp uniformen och klä sig civil.

Han befann sig i grannbyn Kranthau hos sin fästmö, när ryssarna den 30 januari, årsdagen av Hitlers maktövertagande, av Stalin fick tillåtelse att göra med den tyska befolkningen vad de ville. I samma hus var vid den tiden många människor, eftersom ingen ville vara ensam. Till denna bondgård kom berusade ryssar och roade sig med att skjuta. Först ville de våldta en flicka men hon satte sig till motvärn och fick hjälp av sin mamma. Då sköt de mamman till döds. De fann ett nöje i att skjuta, så sen sköt de också två gubbar och min morbror men honom bara i benen så att han vred sig av smärta och bad att bli skjuten på riktigt. Över detta visade soldaterna äkta glädje. Nu sköt de också ner en litauisk tvångsarbetare. När de glatt sig tillräckligt över min morbrors kval, fick han ett skott i huvudet.

Min morbrors fästmö, som hade tvingats att se allt och inte kunde hjälpa, måste sen tillbringa natten med de ryska soldaterna, vilkas uniformer min morbrors blod ännu fläckade.

Detta var alltså några små minnen från krigsslutet i vår vackra hembygd Ostpreussen."
(Uppläst i Radio Tuff 22/11 och 24/11 1998)







.

1 Comments:

At lördag, 03 mars, 2007, Anonymous Veritas said...

Jag saknar ord... det är så fruktansvärt hemskt det som hände. Ännu värre är att man inte "får" tala om det.

Dessa barbarer som utförde dessa hemska dåd borde ha skjutits som de hundar de var.

 

Skicka en kommentar

<< Home