”LYNCHJUSTIS”, NÄR SEGRARE DÖMER FÖRLORARE

I somras gjorde jag en halvtimme på Succékanalen 91,4 med Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson, en klok karl. Han har ägnat en hel del tid åt att försöka reformera FN, där de fem segrarmakterna från andra världskriget ännu har en gräddfil, vilket är lika odemokratiskt som diskriminerande mot andra länder. Han har också funderat en del över internationell rätt. När Nato anföll Jugoslavien 1999, påpekade han, att detta anfallskrig saknade stöd av FN. Den internationella brottsdomstolen (ICC) har de flesta länder accepterat men inte alla. USA vill inte att deras medborgare skall behöva dömas av den. Carlsson gjorde en liknelse. Det är, sa han, som om alla svenskar skall kunna dömas av våra domstolar, dock inte invånarna på Östermalm. Det skulle vi nog inte acceptera, tillade han

I Radio Tuff 2005-09-04 kommenterade vi en artikel av Diana Johnstone, författare av den i DN nedskällda men läsvärda boken ”Dårarnas korståg”. Hon påpekade, att de grövsta anklagelserna mot Slobodan Milosevic nu efter drygt tre års rättegång i Haag verkar ohållbara. Han planerade ingen etnisk rensning, strävade inte efter något ”Storserbien” och han anställde inte ”folkmord” -- i varje fall inte mer än andra som går ut i krig. Krigets huvudmetod på alla sidor är som bekant att massmörda folk.

Milosevic är kanske en skitstövel, men metoden att ställa besegrade inför rätta i domstolar, upprättade av segrare och med åklagare och domare från segrarmakterna, är egendomlig ur rättvisesynpunkt. Det är inte paranoia att misstänka att domstolarna bland annat tillkommit för att dra uppmärksamheten från de förbrytelser som segrarna själva gjort sig skyldiga till.

Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien -- om möjligt ännu mindre än USA kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.

Annorlunda bedömdes anfallskrig för sex decennier sedan. Då hängdes i Nürnberg den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, dvs. anfallskrig. Det ansågs rimligt nog vara det värsta brottet, eftersom det ledde till alla de många andra brott som sker i krig.

Statuterna för Nürnbergrättegången fastställdes av segermakterna i London den 8 augusti 1945. Få datum är så präglade av hyckleri som det. Då bestämde de fyra segrarna att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp mot civila var en krigsförbrytelse. Men två dagar dessförinnan hade amerikanerna fällt atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt 100000 civila dödades -- och många skulle dö av strålningsskadorna åratal efter kriget. Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en ironisk hederssalut genom atombomben mot Nagasaki den 9 augusti 1945.

Och just den 8 augusti 1945, då man enades i London om att axelmakterna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan och bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan belönas --för segrare.

I Nürnberg och Tokyo skulle bara förlorarna dömas – och det var inte ”bara” för de hade begått många brott. Segrarnas anfallskrig, till exempel Sovjets anfall på Polen 1939 eller Englands och Sovjets ockupation av Persien, fanns inte på dagordningen. Tyskar hängdes för deportationer under kriget, men man förbigick den största etniska rensningen i Europas historia, den av 15 miljoner tyskar, varav 2,2 miljoner dog/dödades, många under den tid Nürnbergrättegångarna pågick. Tyskar hängdes för att de utnyttjat fångar till tvångsarbete, alltmedan miljoner tyskar slavarbetade och dog som flugor i olika segrarländers läger.

Nürnbergrättegången har ett anseende, som den inte förtjänar, och den har varit en överskattad historisk källa. Det var den som i decennier vilseledde oss med grova historieförfalskningar. Jag kan själv inte sätta mig på höga hästar, eftersom jag som historielärare i antinazistiskt nit förmedlat dem till många årgångar tonåringar. Dit hör lögnerna om att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina offer, att de gasade ihjäl en massa människor också i Buchenwald, Dachau och andra läger i egentliga Tyskland, att de mördade 11 000 polska officerare och poliser i ryska Katyn, att de tände eld på sitt eget riksdagshus, att de strävade efter världsherravälde under en tid, då England faktiskt redan behärskade en fjärdedel av världen.

Jo, jag vet att det är kätteri att skriva så om Nürnberg. Åren efter andra världskriget fanns det dock ännu folk som vågade ifrågasätta rättegången. Ett exempel ger John F. Kennedy i sin bok "Profiles in Courage" (1955), på svenska under titeln "Studier i mod" (1961). En av de åtta amerikaner, vilkas mod väckte Kennedys beundran, var en politisk motståndare, senator Robert A. Taft. Han var på 1940-talet republikanernas starke man, son till William Taft, USA:s president 1909-13.

I oktober 1946, några dagar innan nazistledarna skulle avrättas, höll Taft ett tal i hemstaten Ohio, där han till allas häpnad kallade Nürnbergrättegången "ett våldförande av den grundläggande princip i amerikansk lag enligt vilken ingen skall anklagas enligt en ex post facto-paragraf". Han syftade på att lagarna hade skrivits efter det att brotten begåtts. Redan romarna hade för 2000 år sen slagit fast principen ”sine lege nulla poene”, alltså att straff skulle utdömas enligt aktuella lagar. Taft sade vidare att Nürnberg var en fläck på Amerikas vapensköld: ”Över hela detta domslut svävar en hämndens anda, och hämnd är sällan rättvis”. Han menade att rättegången stred mot den västerländska rättstraditionen genom att följa en politisk linje i stället för rättvisa. Hans politiskt inkorrekta synpunkter innebar slutet för honom som ledande politiker.

En annan kritiker var ledamoten av Iowas högsta domstol, Charles F. Wennerstrum, själv domare i Nürnberg mot tyska generaler. Han beklagade att han lurats dit, eftersom ”det mesta av bevisningen i rättegångarna var dokument, som hade valts ut från de tonvis med handlingar som hade beslagtagits. Urvalet gjordes av åklagarsidan. Försvaret hade bara tillgång till de dokument som åklagarsidan ansåg väsentliga för fallet."

Inte heller presidenten för USAs högsta domstol Harlan Fiske Stone, var imponerad utan talade om ”skenheligt bedrägeri” och ansåg att den amerikanske åklagaren Robert Jackson utförde ”lynchningsuppdrag i Nürnberg.”

Den kände amerikanske diplomaten George F. Kennan betecknade rättegången som en "fasa" och ett "hån". Oxfordhistorikern A.J.P. Taylor, som bland annat skrev boken ”The Origins of the Second World War”, betecknade den som ”en makaber fars”. Den liberala tidningen New Republic talade om ”denna parodi på det västliga rättssystemet” och tillade: ”Om segrarna skulle ställa de besegrade inför rätta för krigsförbrytelser, då borde de också ställa sig själva inför rätta för att ofta ha utfört samma brott”.

Det kanske hårdaste omdömet om domarna mot de besegrade kom från den indiske representanten vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska krigsförbrytarna. Domaren Rahabinode Pal menade att rättegångar, där segrarna dömde de besegrades ledare var en fars och tillade: "Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar var i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin

PS Du som tycker att jag borde ha hållit käft med det här, ge mig då några exempel på personer från andra världskrigets segermakter som avrättats eller dömts till fängelse för förbrytelser. Men de kanske inte begick några?