2002: "ILLEGALA KOMBATTANTER"--1945: "AVVÄPNADE MILITÄRA STYRKOR"

I tisdags (22 jan 2002) berättade medierna om att hundratals talibankrigare nu förts över halva jordklotet till den amerikanska militärbasen på Kuba. Studio Etts programledare började sitt radioprogram på P1 med följande ord.

"Fångarna är klädda i oranga overaller med armar och ben kedjade, bindlar för ögonen och med hörselskydd och masker. Dom bor i burar med betonggolv, trätak och väggar av metallstängsel. Burarna är omgärdade av dubbla taggtrådsstängsel"

Beskrivningen verkar stämma, för det framgår av publicerade foton i pressen.

I Genève-konventionen, som de allra flesta länder, inklusive USA, har skrivit under, finns regler för hur krigsfångar skall behandlas. Deras personliga integritet får inte kränkas och de skall friges, när kriget är över, är ett par av föreskrifterna..

Amerikanernas behandling av sina fångar strider mot denna konvention. Men USA kringgår den genom att helt sonika kalla männen i burarna för "unlawful combattants" (olagliga stridande), alltså inte krigsfångar (prisoners of war). I Studio Ett ansåg förre åklagaren vid krigsförbrytartribunalen i Haag, Erik Östberg, att det var självklart att de skulle betraktas som krigsfångar, tills något annat hade bevisats. Och han påpekade att beteckningen "olagliga stridande" inte är något vedertaget begrepp i folkrätten utan amerikanerna har hittat på det--"för sin egen bekvämlighets skull", som han uttryckte det. Och i SvD (22/1 02) säger professorn i internationell rätt, Ove Bring, att USA bryter mot folkrätten, bland annat genom att vägra ge de tillfångatagna status av krigsfångar.

Nu gäller de här brotten mot folkrätten bara något hundratal talibankrigare, misstänkta för att vara terrorister i bin Ladins tjänst. Och de är åtminstone väl försörjda med mat, om man får tro amerikanska försäkringar.

De som drabbades mycket värre av det här trixandet med ord för att kringgå Genève-konventionen var miljontals krigsfångar efter andra världskriget. Under detta grymma krig hade både de västallierade och tyskarna i sin behandling av varandras krigsfångar i stort sett följt konventionens bestämmelser. Motivet var inte enbart ridderligt eller humanitärt utan förestavades nog mest av risken för att den andra sidan kunde besvara överträdelser med repressalier mot sina fångar. När kriget sedan tog slut i maj 1945 upphörde denna risk för segermakternas del. Miljonerna tyska krigsfångar förlorade nu sin av konventionen skyddade status genom att USA helt enkelt döpte om dem till Disarmed Enemy Forces (DEF), alltså "avväpnade fientliga styrkor".

Behandlingen av dem blev därefter. Massor av tyska fångar försmäktade i de så kallade Rheinwiesenlagern. Det var egentligen inga läger, utan någon miljon krigsfångar hade fösts ihop på ett antal ställen längs Rhen utan tak över huvudet. De var alltså oskyddade mot regn, snö och kyla. Eller som en överlevande berättar:

"Marken var en gyttjegröt och ovanför fanns dystra regntunga moln. Alla lemmar stelnade till is, tårna simmade i upplöst läder… Upptill väta, nedtill gyttja. Man fryser som en liten hund och förundrar sig över att man ännu lever"

Det fanns fångar som utmattade drunknade i gyttjan:

"Bredvid mig låg en febrig gammal man i gäggamoja. Nästa dag var han redan död. Då han slog omkring sig sjönk han djupare ned, och hans ansikte var lerigt. Om han inte dog av feber, hade han kvävts"

De sanitära förhållandena för dessa fångar i det fria var förfärliga. De sjuka och utsvultna fångarna, många med diaréer, orkade inte ta sig till latrinerna. Om lägret i Rheinberg berättar en överlevande:

"Lägret var ingenting annat än en stor kloak, för alla sket där dom just stod"

Och om lägret vid Bad Kreuznach:

"En del av soldaterna, de som uppehöll sig i den djupt liggande änden av lägret, låg bokstavligen i en sjö av urin"

Kanske var hungern ändå den värsta plågan för dessa många hundratusen tyska ex-soldater, "avväpnade fientliga styrkor" som de kallades. Tidvis var dagsransonen nere på 500 kalorier. De äldre fångarna skrumpnade ihop till nästan skelett. På andra svullnade benen och deras tänder lossnade. Förtvivlat försökte de svältande krakarna bakom taggtråden utöka svältransonerna genom att koka soppa på trädens bark. Och en löjtnant Willers berättar:

"Vi rev sönder blad och skott på buskarna och åt detta, så efter 14 dagar såg buskarna ut som skelett."

Inte undra på att fångarna i dessa amerikanska så kallade läger dog som flugor. I till exempel Rheinberg dog på en enda natt 200 fångar. Ändå är dessa krigsförbrytelser -- begångna i fredstid dessutom!-- föga kända. De begicks ju av de hyllade segrarna, så "Eisenhowers dödsläger", som de ibland kallas, är det politiskt inkorrekt att påminna om.

Märkligt nog tycks det också i Tyskland vara närmast tabu att minnas det här. Där har dock skrivits en del i ämnet, bland annat en liten bok med titeln "Tränen, Tod und tausend Qualen" (Tårar, död och tusen kval). Den gör skäl för sitt namn, för det är en skakande skildring av helvetet för fångarna i Bretzenheim utanför Bad Kreuznach. Häromåret besökte jag minnesplatsen där vid "Das Feld des Jammers", jämmerns fält, och träffade också bokens författare Rolf Spanner. Han berättade bland annat:

"Det blev ett överraskande gensvar på min lilla bok. Många tidigare fångar hörde av sig och uttryckte sin tacksamhet. Men de flesta av dem var kritiska på en punkt: Jag hade trots allt inte lyckats skildra hur vidrigt det egentligen var i Bretzenheim"

Efterhand överfördes många ur dessa "avväpnade fientliga styrkor" från de amerikanska lägren till fångenskap i Frankrike. Här blev situationen för de tyska fångarna om möjligt ännu värre. En inblick i förhållandena där gavs faktiskt av en svensk roman. Det var i Ernst Brunners "Vallmobadet" (Bonniers 1999). Där beskrivs hur författarens österrikiske far, Leopold Brunner, hamnade i fångenskap i Frankrike efter kriget. Han uppger, att i dessa den "långsamma dödens läger" var en av huvuduppgifterna att gräva gravar för alla medfångar som dog.

Hur många tyska fångar dog då i västallierade läger från 1945 och framåt? Ja, sammanlagt beräknas över 1½ miljon tyska soldater ha dött i fångenskap. De flesta, över en miljon, anses dock ha dött i Sovjetunionen. Av de 110 000 tyska fångarna i Stalingrad överlevde till exempel bara 6000. Men den kanadensiske journalisten och historikern James Baques menar, att uppåt en miljon tyska soldater dog i västallierad fångenskap. Denna mycket omstridda uppgift lanserar han i sin bok "Other Losses", på tyska med den mera provokativa titeln "Der geplante Tod". Om hans beräkningar mot förmodan stämmer, skulle det betyda att det trots allt inte dog så många tyska krigsfångar i Sovjet , kanske "bara" en halv miljon.

Genèvekonventionen behövs, även om segrare har många möjligheter att bryta mot den.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 27 jan. 2002